Foto: Jannis Politidis
Maria Ljungmark är fyrtiofyra år och bor i Älvsjö i Stockholm. Hon beskriver sig själv som en hundmänniska som älskar skog och natur, där hon kan tanka energi. Hon jobbar natt som väktare, som hundförare och har gjort det i tjugofyra år. Nu är Maria aktuell som författare av sin första bok, ”Mamma dog två gånger”. Här berättar hon om hur det kom sig att hon skrev den boken.
Det kanske låter lite udda, inleder Maria, men hon förklarar att hon knappt läser böcker och att svenska inte var favoritämnet i skolan. Dessutom är hon fullkomligt ointresserad av tekniska prylar så hon äger ingen dator. Så varför valde hon då att skriva en bok? Egentligen av flera anledningar menar hon. Maria hade fått kämpa hårt för hennes mamma som var svårt sjuk och som Maria hade fått rädda livet på en gång.
- När andra i min omgivning fick höra vad jag varit med om, var det nästan ingen som överhuvudtaget trodde att det verkligen hade hänt! Nästan så de misstrodde mig, att jag hittade på för att ge dem en dramatisk story!
Samtidigt uppmuntrade de Maria att skriva om sin resa - att de var övertygade om att hennes berättelse skulle skapa intresse. Inte bara hos de som upplevt och gått igenom liknande öden, utan även att det kanske kunde leda till debatt.
- Då menade de främst utförsäkring av sjuka, hur Försäkringskassan systematiskt under en period gav avslag till sjukpenning och dessutom blev handläggare belönade. Ju fler avslag, desto högre lön. Att en debatt vore behövlig med tanke på hur Sverige fortfarande behandlar gamla och sjuka illa.
Skrivande som en form av terapi
En annan anledning till att Maria ville skriva boken var av terapeutiska skäl. Att sätta ord på alla känslor som cirkulerade gjorde kampen och kämpandet mer uthärdligt för henne. Hon hade kunnat gå till en privat psykolog för att få hjälp med att bearbeta de trauma som drabbat henne men det fanns nog ingen sådan person som hade kunnat hjälpa, menar hon. Det kanske inte ens finns någon än idag.
- Det jag hade behövt var en professionell person med erfarenhet av att behandla andra patienter med ett liknande fall. Även inom sjukvården fick jag ofta höra: "vi har aldrig hört talas om något liknande tidigare!"
Hur orkade du med den kampen?
- Redan i början såg jag slutet. Blicken var riktad framåt och jag skulle bara komma i mål och den envisheten gav mig tunnelseende - jag såg inte ens mig själv mitt i allt. Mitt eget liv valde jag att pausa i flera år, för det enda som var viktigt var att se till så att mamma överlevde!
Det gjorde att Maria inte alls ansåg att det var viktigt att prioritera sig själv.
- Jag har alltid tänkt: det viktigaste först - och i mitt fall var det mammas överlevnad.
Vilka tips har du till andra som kämpar mot myndigheter etcetera?
Ge aldrig upp. Myndigheterna krånglar till alla processer medvetet. Processer som att överklaga ett beslut, eller om det gäller en fullmakt som krävs. Alla dokument som ska fyllas i och postas hit och dit, nästan som Moment 22 i jakten på att få ner antalet sjuka i statistiken. Allt krångel för att en sjuk människa inte ska orka kämpa för sina rättigheter.
Det kan handla om rätten till rätt sjukvård, rätten till sjukpenning eller rätten till rättsskydd. Därför måste man våga be om hjälp, tipsar Maria med eftertryck. Framför allt när det handlar om det byråkratiska och allt pappersarbete. Om patienter och anhöriga ger upp och inte orkar bråka för sina rättigheter ger det myndigheterna ingen anledning att förändra rutiner och arbetssätt. De kan lägga locket på och fortsätta i samma spår.
- De ärenden som jag överklagade i mammas ställe tog i vissa fall längre tid än tre år. Det är inte många som orkar och därför vinner Myndigheterna oftast. Så ha tålamod - det tar tid men försök se slutet framför dig så blir kämpandet lättare att handskas med.
Vilka tips har du till andra som också har varit med om omtumlande livshändelser och vill skriva bok?
- Det viktigaste är att tro på sig själv - att faktiskt inse att man är mer kapabel till det mesta även om det är svårt att förstå! Att skriva om trauman och andra jobbiga händelser som sker i ens liv har ofta en läkande effekt när man får ner orden på papperet.
För Maria var det terapi rakt igen. Med hjälp av flera kollegieblock och lika många pennor plitade hon ner allt under ett par månader för att sen med pekfingervalsen få ned all text digitalt.
- Jag lovar, jag använde endast ett pekfinger när jag knappade in alla ord i dokumentet i datorn.
Ytterligare ett råd Maria vill ge är att inte vara rädd för att ta hjälp med sina texter. Det är lätt att man snöar in på vissa formuleringar och ord så att ingen till slut förstår vad man försöker förmedla. Hon hade inga problem att anlita en expert så när hon hade fått ihop manuset på över 140 sidor googlade hon på nätet efter "hjälp med text". För även om det är hennes berättelse behövde Maria någon som kunde hjälpa henne att snitsa till den. Det var dessutom bra att dessutom bolla idéer med en vilt främmande människa vilket garanterat resulterar i en ännu bättre bok, menar hon.
- För egen del ledde mitt skrivande till att jag träffade en ny partner, jag lärde känna flera nya människor längs vägen och fick framför allt nya erfarenheter av allt ifrån hur man skriver ut ett dokument till att hantera mängder med handlingar, avslutar Maria, entusiastiskt.