Foto Jens C Hilner

Vi läser dagligen om hur sjukvården och omsorgen inte har tillräckligt med skyddsutrustning för att på ett säkert sätt ta hand om coronasmittade patienter på sjukhus och äldreboenden bland annat. Det finns exempel på de som har använt samma skyddskläder i över en vecka och de som på eget initiativ gått och köpt en regnrock för att ha i tjänsten. Läkarstudenter från termin 1 tillverkar över tusen visir av overhead-film till SÖS-akuten i Stockholm och går in och tar vissa uppgifter för att hjälpa till i verksamheten såsom att sprita av rum och apparatur.

De vittnar om en väldigt pressad situation för den ordinarie sjukvårdspersonalen med tung arbetsbörda samt otillräckligt med skyddsutrustning. Om de på grund av detta blir smittade av Covid-19 så riskerar de att bli svårt sjuka eller dö på grund av att de utsatts för en stor mängd av viruset. Vi har sett det bland annat i Italien att sjukvårdspersonal fått sätta livet till i sitt arbete.

Det är en stor skandal att det inte har funnits några beredskapslager när det gäller skyddsutrustning. Ansvariga säger att de inte var beredda på det, ”Vi såg det inte komma”. Gränserna i Europa stängs och varje land ser om sitt eget hus. Leveranser som redan är betalda kommer inte fram och stora länder ägnar sig åt en hamstring på nationell nivå och köper upp allt som kommer i deras väg.

I det här nödläget fungerar inte de vanliga inköpsvägarna och om vi inte blir mer flexibla, tänker och handlar utifrån rådande situation så kommer många människoliv att släckas i onödan i den här krisen. Vi har litat på att det här sköts på ett ansvarsfullt sätt, att de som är satta på uppgiften vet vad de ska göra och tar ansvar. Har de verkligen kontakt med omvärlden? Tittar de på hur andra agerar, läser, studerar, värderar, diskuterar och nätverkar? Fungerar kommunikationen mellan de olika beslutsnivåerna? Vågar man ta upp viktiga frågor eller är man för rädd om sitt jobb?

När jag blev medveten om den stora krisen som var i antågande så ville jag absolut göra något för att hjälpa till och då vände jag mig till mitt nätverk för att se om det fanns några som var beredda att tillverka och leverera skyddsutrustning till sjukvården. Det fanns flera som snabbt skulle kunna leverera, vilket kändes hoppfullt. När jag så fort som möjligt kontaktade regioner och sjukhus för att hitta möjligheter att leverera så visade det sig vara väldigt trögt. Det rådde en tyst avvaktan och man väntade på direktiv uppifrån, innerligt rädda för att göra fel och utan befogenheter att ta egna snabba beslut. Natt och dag satt jag och fyllde i olika blanketter och skickade in och alltid var det något som inte dög, ett spänne till exempel som inte var exakt så som de ville ha det. Man ställde sig negativ till 30 dagars förskottsbetalningar även i det här nödläget.

Samtidigt är de huggsexa om all skyddsutrustning ute i världen. Hur ska vi med en sådan stelbenthet kunna få hem det vi behöver? Det handlar om liv och död för både patienter, personal och personalens nära och kära.

Lars Olofsson, managementkonsult och samhällsentreprenör i Malmö