Av Nina Jansdotter

När jag gick sista terminen på gymnasiet, det var två månader kvar till examen, sa jag till min mamma att jag ville hoppa av min utbildning. Hennes svar, och hennes reaktion, gick ut på att eftersom jag var myndig fick jag fatta mina egna beslut.

Kanske hade jag annonserat mitt avhopp i syfte att provocera, kanske visste jag inte vad jag vill, och att hoppa av skolan verkade då som ett radikalt alternativ. När min mamma inte reagerade som jag hade förväntat mig tänkte jag igenom mitt beslut, och ändrade mig sedan. Men jag tror, att om hon hade rört upp himmel och jord, och proppat mig full med en massa ”måste” och ”borde” så hade jag genomdrivit mitt avhopp.

Nu efteråt kan jag förstå, att jag som ung tyckte att en treårig utbildning kändes som ett helt liv och att jag blev panikslagen inför tanken på att redan ha valt inriktning på mitt liv. Idag kan jag tycka att valet av gymnasielinje inte spelar någon större roll, utan att man har väldigt många möjligheter att ändra riktning senare i livet. 

Jag tror att de här besluten, för mig, uppfattades som väldigt stora och betydelsefulla och att jag kände en längtan efter att någon annan skulle bestämma åt mig. Det hade också gett mig en möjlighet att kunna skylla ifrån mig på någon annan ifall jag skulle misslyckas. Då hade jag sluppit att ta ansvar för mina egna beslut.

Jag tror att jag väldigt tidigt fick träna mig i att fatta egna beslut, och det är jag så klart väldigt tacksam över idag. Jag har visserligen fattat en del felaktiga beslut, men de har i alla fall varit mina egna och har i hög grad kunnat skapa mig ett eget jobb.