Social distansering är ett ord som har lanserats för oss, som en del av lösningen för att minska spridningen av Covid-19 viruset. Detta har förvirrat en hel del kring hur vi bemöter andra människor och hur vi kommunicerar med varandra. Hur hälsar vi på varandra nu när vi inte ska ta varandra i hand, till exempel. Vi är sociala varelser som har behov av varandra – nu i kristider mer än någonsin. Då blir det missvisande att kalla det ”social”. Det borde enligt mig ha benämnts för fysisk distansering istället, för det är ju våra fysiska kroppar som ska vara länge från varandra. Vi kan ändå vara sociala fast på andra sätt än annars. Just nu behöver vi sträva efter att öka kontaktkänslan mellan varandra och att vi är tillsammans. 

Att vi uppmuntras till social distansering handlar ju inte om att vi ska vara rädda för varandra och snegla surt eller gå omvägar om vi ser någon annan, som många gör i affärer etcetera, har jag noterat. Vi kan hålla oss på fysiskt större avstånd än vanligt, men vi kan ändå passa på att bekräfta varandras existens på annat sätt. Ett sätt kan vara att le och nicka när vi möter någon, oavsett om vi känner den andre eller ej. När vi fortfarande är sociala och lägger vinn om att se varandra, fast vi är fysiskt distanserade, så skapas det en känsla av samhörighet, som de flesta mår bra av. Vi har behov av att känna att vi får vara med i flocken människor, att bli sedda och bekräftade. Att inte bli lämnade ensamma på stäppen när resten drar vidare och vi inte kan hålla värmen själva och så vidare. Detta att få känna tillhörighet med andra är ett av våra mest grundläggande behov.

Vi blir ju inte mer smittade av att vi blir mer osociala och till och med otrevliga mot varandra i de möten vi gör på jobbet eller om vi är och handlar eller liknande. Tvärtom. När vi känner oss ensamma och avskurna från varandra så ökar oron och stresskänslan och detta är till och med negativt för immunförsvaret. Vi står bättre emot sjukdomar om vi är lugna och mer harmoniska och vi känner att vi har människor runt omkring oss som bryr oss om oss även om vi inte kan ses fysiskt alls eller inte lika mycket som vi brukar. Vi blir lugnade av att känna att vi har människor runt omkring oss som bryr sig om oss. Att vi får vara med. Att vi själv får en chans att vara den som lugnar någon annan eller att vi bidrar på andra sätt. Kontakten kan också ske via digitala kanaler. Visserligen tycker de flesta att det är härligt att få en riktig kram, men att någon skriver kram till dig på Facebook kan också vara trevligt att få i en stund när du kände dig deppig. Det som händer nu är nytt för oss alla. Vi har ingen riktig referens på vart det kommer att leda. Men ett är säkert. Våra mänskliga behov av att socialisera med varandra finns kvar. Därför är det viktigt att vi hittar andra sätt att behålla banden och känslan av att vi är connectade med varandra. Speciellt som vi nu uppmuntras till att hålla lite längre fysiskt avstånd mellan oss, för att sakta ner antalet smittade och på så vis minska trycket på vården. Men kom ihåg. När den fysiska distansen ökar är det bra att öka på den sociala dosen på annat sätt, så att ingen känner sig lämnad utanför.

Nina Jansdotter, beteendevetare